Detta har jag gjort i jul
Stundtals tyckte jag att jag befann mig i en välgjord TV-serie. Omgivningen, Edwards och Melanies stora hus i georgiansk stil, det är ju ingen herrgård, men ser ut som en sådan och så en trevlig by (rätt stor sådan) på den engelska landsbygden. Gästlistan var längre än jag trodde, en kusin till Melanie (snygg karl i 50-årsåldern, kom i en Ferrari...) Edwards brorson med ny kvinna, Melanies yngsta syster (som bor i Verona), en släkting till Edward med fru, vars bostad i London höll på att renoveras och dessutom Greg och Beatrice och deras två barn, Caroline och hennes två och så jag.
Edwards brorson med dam samt Edwards släkting med fru inkvarterades på The Swan, ett ställe med traditioner och pretentioner, beläget på rimligt gångavstånd från oss andra. Edwards och Melaines hus kallas fortfarande ”The Vicarage” trots att det inte fungerat som sådant sedan slutet av 1800-talet och dessutom blivit tillbyggt för ca 50 år sedan. Vi fick plats, det finns inte mindre än åtta gästrum, men några av dem är mycket små. ”The Cells” kallar Edward dem för. Av läget i huset att döma, så har de små rummen en gång varit rum för tjänstefolket.
Julaftons eftermiddag var det julgudstjänst för barnen i kyrkan, mycket roligt och livligt och det gjorde inget att vi fick stå upptryckta mot kyrkväggen en timma, det var så underhållande. Alla gästerna hade kommit vid åttatiden på kvällen och efter middag och diverse småprat i biblioteket (jo, dom har ett sådant!) så åkte vi iväg till en grannby där det var midnattsmässa. Märkligt att inte kyrkans väggar bågnade när alla sjöng med i några traditionella carols. Det var mäktigt.
Juldagen ägnade vi åt en hälsosam långpromenad innan kalkonen och plumpuddingen. Det var trevligt att lära känna några av de andra gästerna. Melaines kusin, han med Ferrarin, var börsmäklare i London (vad annars – det var nästan förutsägbart...) och London-paret jobbade båda på Harrods, han som något slags logistikchef och hon var ”floor manager” på barnavdelningen. Båda skulle gå i pension inom ett par år. Louise, Melanies syster bor i något slags konstnärskollektiv i Verona, hon sysslar med grafisk konst vilket inte riktigt var det jag trodde. Men be mig inte förklara...
Medan vi åt julmiddagen så började det blåsa rejält, då märkte man att det var ett gammalt hus. Men det var bara att ta på sig en kofta. Värdparet tillhandahöll sådana för gäster som inte medförde en egen. Börsmäklaren fick tas på sig en tvättäkta lusekofte med tennspännen och allt. Minne från en resa med Hurtigruten fick vi veta. Men vi hade brasa i biblioteket, cognac, sherry och diverse andra drycker samt ett par maffiga chokladkartonger så vi höll värmen.
Jag måste skriva ett par rader om de fantastiska barnen, 3 och 5, 8 och just fyllda 12. Jag hörde inget gnäll, inget tjat, de äldsta satt med vid bordet och konverserade hela måltiderna, de yngsta lekte med sina grejor i ett hörn av matsalen eller såg på barn-TV i biblioteket.
Annandagens förmiddag hade vi vikt för en klanträff. Melanies släktingar fick vara med trots att de inte är några Napier. Greg och Beatrice hade varit på den årliga novembersamlingen som denna gång hölls i Merchiston Tower på universitetsområdet i Edinburgh. Vi som tillhör Merchiston-grenen av klanen Napier har ett eget sällskap inom CNS och nu vill även Kilmahew och de av Merchistons som anser sig härstamma på mödernet från den sedan 1600-talet på manssidan utdöda grenen Wrychtishousis ha egna sällskap inom klanföreningen. Det här handlar om att varje gren vill kunna ansöka om medel för historisk forskning m m för just sina behov, det finns ingen schism e d bakom detta. CNS kommer fortfarande att finnas. Greg och Beatrice var dagen till ära iförda tartan, Greg som en väst och Bea hade en kjol. Hade jag tänkt mig för, så kunde jag tagit med mig min halsduk. Men det är inte så kul att ha en tartan som ser ut som en blårutig arbetsskjorta...
Efter en sen lunch gav sig de flesta iväg, Greg, Bea och jag stannade kvar för att hjälpa Melanie att ställa i ordning efter invasionen. Jag stannade kvar i går också för att städa och hjälpa till att ta hand om tvätten. Det är skönt att vara hemma igen, men det är väldigt tyst här och ingen röker cigarr heller. Fast det är jag enbart tacksam för.
Jag ringde The Boss för en stund sedan och han visste inget om min ”framtid”. Han tyckte att jag kunde kolla svenska dagstidningar på nätet, det kanske var en snabbare nyhetsförmedling än att någon från det stora bolaget skulle kontakta honom. Om inget händer dessförinnan, så skulle vi ha telefonkontakt måndagen den 4 januari, tills dess är jag ledig. Och nu skall jag se till att få något att äta.
Edwards brorson med dam samt Edwards släkting med fru inkvarterades på The Swan, ett ställe med traditioner och pretentioner, beläget på rimligt gångavstånd från oss andra. Edwards och Melaines hus kallas fortfarande ”The Vicarage” trots att det inte fungerat som sådant sedan slutet av 1800-talet och dessutom blivit tillbyggt för ca 50 år sedan. Vi fick plats, det finns inte mindre än åtta gästrum, men några av dem är mycket små. ”The Cells” kallar Edward dem för. Av läget i huset att döma, så har de små rummen en gång varit rum för tjänstefolket.
Julaftons eftermiddag var det julgudstjänst för barnen i kyrkan, mycket roligt och livligt och det gjorde inget att vi fick stå upptryckta mot kyrkväggen en timma, det var så underhållande. Alla gästerna hade kommit vid åttatiden på kvällen och efter middag och diverse småprat i biblioteket (jo, dom har ett sådant!) så åkte vi iväg till en grannby där det var midnattsmässa. Märkligt att inte kyrkans väggar bågnade när alla sjöng med i några traditionella carols. Det var mäktigt.
Juldagen ägnade vi åt en hälsosam långpromenad innan kalkonen och plumpuddingen. Det var trevligt att lära känna några av de andra gästerna. Melaines kusin, han med Ferrarin, var börsmäklare i London (vad annars – det var nästan förutsägbart...) och London-paret jobbade båda på Harrods, han som något slags logistikchef och hon var ”floor manager” på barnavdelningen. Båda skulle gå i pension inom ett par år. Louise, Melanies syster bor i något slags konstnärskollektiv i Verona, hon sysslar med grafisk konst vilket inte riktigt var det jag trodde. Men be mig inte förklara...
Medan vi åt julmiddagen så började det blåsa rejält, då märkte man att det var ett gammalt hus. Men det var bara att ta på sig en kofta. Värdparet tillhandahöll sådana för gäster som inte medförde en egen. Börsmäklaren fick tas på sig en tvättäkta lusekofte med tennspännen och allt. Minne från en resa med Hurtigruten fick vi veta. Men vi hade brasa i biblioteket, cognac, sherry och diverse andra drycker samt ett par maffiga chokladkartonger så vi höll värmen.
Jag måste skriva ett par rader om de fantastiska barnen, 3 och 5, 8 och just fyllda 12. Jag hörde inget gnäll, inget tjat, de äldsta satt med vid bordet och konverserade hela måltiderna, de yngsta lekte med sina grejor i ett hörn av matsalen eller såg på barn-TV i biblioteket.
Annandagens förmiddag hade vi vikt för en klanträff. Melanies släktingar fick vara med trots att de inte är några Napier. Greg och Beatrice hade varit på den årliga novembersamlingen som denna gång hölls i Merchiston Tower på universitetsområdet i Edinburgh. Vi som tillhör Merchiston-grenen av klanen Napier har ett eget sällskap inom CNS och nu vill även Kilmahew och de av Merchistons som anser sig härstamma på mödernet från den sedan 1600-talet på manssidan utdöda grenen Wrychtishousis ha egna sällskap inom klanföreningen. Det här handlar om att varje gren vill kunna ansöka om medel för historisk forskning m m för just sina behov, det finns ingen schism e d bakom detta. CNS kommer fortfarande att finnas. Greg och Beatrice var dagen till ära iförda tartan, Greg som en väst och Bea hade en kjol. Hade jag tänkt mig för, så kunde jag tagit med mig min halsduk. Men det är inte så kul att ha en tartan som ser ut som en blårutig arbetsskjorta...
Efter en sen lunch gav sig de flesta iväg, Greg, Bea och jag stannade kvar för att hjälpa Melanie att ställa i ordning efter invasionen. Jag stannade kvar i går också för att städa och hjälpa till att ta hand om tvätten. Det är skönt att vara hemma igen, men det är väldigt tyst här och ingen röker cigarr heller. Fast det är jag enbart tacksam för.
Jag ringde The Boss för en stund sedan och han visste inget om min ”framtid”. Han tyckte att jag kunde kolla svenska dagstidningar på nätet, det kanske var en snabbare nyhetsförmedling än att någon från det stora bolaget skulle kontakta honom. Om inget händer dessförinnan, så skulle vi ha telefonkontakt måndagen den 4 januari, tills dess är jag ledig. Och nu skall jag se till att få något att äta.
Kommentarer
Skicka en kommentar