Det är inte lika kallt nu!
Nej, -10 nu och det skall bara bli -15 i natt. Jag skall inte klaga, vi har haft -25 nattetid och -15 dagtid rätt många dagar sedan jag kom hit. Men jag har det gott och varmt här på mitt hotellrum, jag får god frukost och vi äter lunch på en liten restaurang alldeles i närheten där jag jobbar och om jag inte har lust att gå ut i kylan på kvällen, så finns det riktigt bra mat här i restaurangen.
Varför skriver jag detta? Jo, därför att jag har allt jag kan önska mig medan många här fryser - och då menar jag fryser på riktigt - därför att man helt enkelt inte har råd att värma upp sina bostäder. Man har inte tillräckligt med mat utan det blir bröd och potatis. Dace som jobbar tillsammans med mig här, hon hade åkt hem till sin mormors syster Marija (84 år) som bor i utkanten av Riga och hon hade +5 inne och satt med kappa, mössa, sjal och stövlar på plus att hon svept in benen i en filt. Dace lovade att hon skulle betala gasräkningen om tanten vred upp värmen till anständig temperatur. När hon kollade om det fanns mat hemma, så fanns det bara mörkt bröd, te och en halv burk med honung. När Dace åkte dit nästa dag så följde jag med och vi stannade till på Rimi och köpte mat till henne. Då hade hon +14 inne, det hade inte blivit varmare därför att de som bodde omkring hade heller inte råd att värma upp sina små lägenheter. Hon var så rörande tacksam över våra matkassar att jag skäms, och hon är bara en enda...
Marija har arbetat som lärare i matematik och kemi och hon arbetade fram tills dess att hon var 70 är, alltså några år efter att Lettland blev självständigt. Hon kan inte klara sig på sin pension, mat, el och gas tar nästan alltsammans. Hon behöver medicin för några "vanliga" krämpor och även om hon ägen sin lägenhet (1 rum och ett litet kök) så betalar de som bor i huset en liten avgift till gemensamma kostnader. Sen är pengarna garanterat slut. I januari gick låset till hennes ytterdörr sönder och då var det reparationen av låset som saboterade hennes ekonomi totalt, trots att låssmeden var hygglig och lät henne dela upp betalningen på två månader. Vi betalade förstås skulden hos låssmeden, det motsvarade ungefär £ 20. Småpengar för mig...
I huset där jag sitter och jobbar är det +16 om dagarna, man har inte råd att värma upp mer, men det är faktiskt okej. Man är kall om fingrarna men faktiskt klar i hjärnan vid den temperaturen. Jag kan väl säja så mycket som att det är EU som krävt den här genomgången av förvaltningens ekonomi, det finns många skumma transaktioner som gjorts under årens lopp, men nu koncentrerar vi oss på det som hänt 2007 och framåt. Dace är en god hjälp, hon är min tolk och översättare, en skärpt tjej som skaffade sig sina kunskaper i engelska som städare på ett sjukhus i Birmingham under två år, då hon samtidigt läste engelska på univeritetet. En prestation! Dace bor hemma hos sina föräldrar i en tvårumslägenhet i ett ganska ruffigt hus från sovjettiden. Hennes pappa är sjukpensionär och hennes mamma arbetar ibland som lärarvikarie. Innan den ekonomiska krisen, vilken tvingade fram enorma nedskärningar inom skolor och sjukvård, så hade hon ganska mycket jobb, men nu blir det kanske 2-3 dagar i månaden. Skolan där hon jobbar ibland har elever som är 10-15 år. De lade ner en skola i närheten och nu får alla elever samsas i en skola och i klasser som har mellan 40 och 50 elever. Om inte Dace hade bott hemma hade föräldrarna inte klarat sig. Men hon gör det utan att klaga och med inställningen att man måste hjälpa varandra, annars går man under.
Så är det i Lettland idag. Ett land där de som tjänar mycket är mästare på att undanhålla myndigheterna sina inkomster vilket förstås leder till att skatteunderlaget är minimalt. Innan krisen så räknade man med att en växande medelklass skulle hjälpa till att skapa ekonomiska förutsättningar för en rimlig levnadsstandard, men nu är många ur den medelklassen arbetslösa. Och ändå har människorna här sin stolthet kvar. Man har mycket att lära under några veckors vistelse här!
Varför skriver jag detta? Jo, därför att jag har allt jag kan önska mig medan många här fryser - och då menar jag fryser på riktigt - därför att man helt enkelt inte har råd att värma upp sina bostäder. Man har inte tillräckligt med mat utan det blir bröd och potatis. Dace som jobbar tillsammans med mig här, hon hade åkt hem till sin mormors syster Marija (84 år) som bor i utkanten av Riga och hon hade +5 inne och satt med kappa, mössa, sjal och stövlar på plus att hon svept in benen i en filt. Dace lovade att hon skulle betala gasräkningen om tanten vred upp värmen till anständig temperatur. När hon kollade om det fanns mat hemma, så fanns det bara mörkt bröd, te och en halv burk med honung. När Dace åkte dit nästa dag så följde jag med och vi stannade till på Rimi och köpte mat till henne. Då hade hon +14 inne, det hade inte blivit varmare därför att de som bodde omkring hade heller inte råd att värma upp sina små lägenheter. Hon var så rörande tacksam över våra matkassar att jag skäms, och hon är bara en enda...
Marija har arbetat som lärare i matematik och kemi och hon arbetade fram tills dess att hon var 70 är, alltså några år efter att Lettland blev självständigt. Hon kan inte klara sig på sin pension, mat, el och gas tar nästan alltsammans. Hon behöver medicin för några "vanliga" krämpor och även om hon ägen sin lägenhet (1 rum och ett litet kök) så betalar de som bor i huset en liten avgift till gemensamma kostnader. Sen är pengarna garanterat slut. I januari gick låset till hennes ytterdörr sönder och då var det reparationen av låset som saboterade hennes ekonomi totalt, trots att låssmeden var hygglig och lät henne dela upp betalningen på två månader. Vi betalade förstås skulden hos låssmeden, det motsvarade ungefär £ 20. Småpengar för mig...
I huset där jag sitter och jobbar är det +16 om dagarna, man har inte råd att värma upp mer, men det är faktiskt okej. Man är kall om fingrarna men faktiskt klar i hjärnan vid den temperaturen. Jag kan väl säja så mycket som att det är EU som krävt den här genomgången av förvaltningens ekonomi, det finns många skumma transaktioner som gjorts under årens lopp, men nu koncentrerar vi oss på det som hänt 2007 och framåt. Dace är en god hjälp, hon är min tolk och översättare, en skärpt tjej som skaffade sig sina kunskaper i engelska som städare på ett sjukhus i Birmingham under två år, då hon samtidigt läste engelska på univeritetet. En prestation! Dace bor hemma hos sina föräldrar i en tvårumslägenhet i ett ganska ruffigt hus från sovjettiden. Hennes pappa är sjukpensionär och hennes mamma arbetar ibland som lärarvikarie. Innan den ekonomiska krisen, vilken tvingade fram enorma nedskärningar inom skolor och sjukvård, så hade hon ganska mycket jobb, men nu blir det kanske 2-3 dagar i månaden. Skolan där hon jobbar ibland har elever som är 10-15 år. De lade ner en skola i närheten och nu får alla elever samsas i en skola och i klasser som har mellan 40 och 50 elever. Om inte Dace hade bott hemma hade föräldrarna inte klarat sig. Men hon gör det utan att klaga och med inställningen att man måste hjälpa varandra, annars går man under.
Så är det i Lettland idag. Ett land där de som tjänar mycket är mästare på att undanhålla myndigheterna sina inkomster vilket förstås leder till att skatteunderlaget är minimalt. Innan krisen så räknade man med att en växande medelklass skulle hjälpa till att skapa ekonomiska förutsättningar för en rimlig levnadsstandard, men nu är många ur den medelklassen arbetslösa. Och ändå har människorna här sin stolthet kvar. Man har mycket att lära under några veckors vistelse här!
Kommentarer
Skicka en kommentar